My Final Fit

Oj. Det känns underligt men samtidigt bra. På något himla konstigt sätt.

Jag har äntligen en plan. Och jag behövde inte skriva ned alla spretiga tankar och idéer och dra lott. Det räckte med att jag tog mig samman, och verkligen tog mig tid att erkänna vad jag verkligen vill.

Jag måste fokusera på mig själv. Kan inte leva för andra. Kan inte. Det liv jag lever nu gör mig olycklig. Jag lever inte. Jag bara existerar. Det är inte värdigt. Jag förtjänar mer än så.  

Om det vore möjligt, så skulle jag vilja starta om. Ctrl-alt-del. Ta fram det som är bra. Och sen strunta i allt annat, dvs sudda bort allt som är dåligt. Jag är så jäkla less på mig själv. Jag klarar inte av att ta mig för någonting. Det håller inte längre att säga, att den här stan tar kål på mig. Det som tar kål på mig, är jag själv. Jag lägger ständigt krokben för mig själv. Nu får det fan vara slut med det. Enough already. Slut med allt jäkla gnäll och ynk. Den enda som kan ändra på min situation är jag. Ge mig bara styrka att klara av det.

Utgång ikväll. Club KAK har premiär - www.clubkak.se . Jag har sett fram emot det hur länge som helst.

Men nu är det här med klädsel. Vad sjutton ska jag ha på mig? Jag har ingen aning. Gaah. Blir man insläppt i jeans och sneakers?

Helt plötsligt släpper det.

En stund av klarsyn.

Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra för att fixa det.

TO hell with alla måsten och förväntningar. Mina egna, inbillade som normer och annan idioti.

Nu ska jag börja leva.

Jag har bara ett liv.

Tänker inte fortsätta leva för att göra andra glada.

Nej. Nu får det räcka. Jag vill inte må kasst. Vill inte vara miserabel. Vill inte gräva gropar åt mig själv längre. Nu måste jag ta tag i saker. Måste skapa ett bättre liv åt mig.

Babysteg. Lite i taget. Det är bara att acceptera att jag inte håller samma takt som andra. Och frågan är, är det ens det jag vill? Äsch. Jag vet inte. Men som sagt. Lite i taget. Inga revolutionerande förändringar över en natt. Tack.